Om Bill Clinton till exempel avlägsnas från sitt ämbete och sedan åtalas och fälls i en federal domstol för mened eller hindrande av rättvisan, skulle han kunna bli medlem av den rekordsättande amerikanska fängelsebefolkningen. Jag tittade på en del av de siffror den amerikanska folkräkningen tillhandahåller och publicerar i allehanda årsböcker. Jag har inte de allra senaste siffrorna, men under 1996 fanns det 1.185.000 personer inspärrade i statliga och federala fängelser i Förenta staterna. Med en total amerikansk befolkning 1996 på 265 miljoner blir det strax under en halv procent av befolkningen i fängsligt förvar, vilket är ett rekord. Och det inkluderar inte ytterligare en halv miljon interner som för närvarande befinner sig i lokala och kommunala fängelser.
Under början av den stora depressionen år 1930 var Förenta staternas totalbefolkning 123 miljoner människor, och 117.000 av dessa människor satt i statliga och federala fängelser. Det motsvarar mindre än en tiondels procent av befolkningen. På den gamla onda tiden med hopkedjade straffångar och lynchningar och fattigdom och Al Capone och så vidare, hade vi med andra ord bara en femtedel så många människor i fängslat förvar, betraktat ur ett per capita-perspektiv, jämfört med idag.
Mer talande och intressant statistik än denna står knappt att finna. Förenta staternas totalbefolkning ökade till lite mer än det dubbla under de 66 åren mellan 1930 och 1966 samtidigt som fängelsebefolkningen ökade med en faktor om tio. Varför? Hur skulle det ha kunnat ske i denna barmhärtigare och mildare tidsålder? Motsäger inte detta allt vi fått lära oss om att landet skulle ha blivit mer och mer upplyst och fått hundra gånger så många så kallade "rättighetsprogram" och förvärvsarbetesprogram och rehabiliteringsprogram och försprångsprogram och så vidare jämfört med tidigare? Hur rimmar det med regeringens aktuella bedyranden att brottsligheten av alla slag minskar nuförtiden? Mordfrekvensen är på väg ner, säger de till oss. Rånen likaså. Så varför fortsätter fängelsebefolkningen att öka?
Ni förstår, en hel del forskare har studerat detta fenomen och skrivit böcker om det, men deras mål tycks vara att fördunkla Politiskt Obekväma fakta snarare än att nå en verklig förståelse. Vad jag menar är att hur skulle en akademiker kunna försöka skriva en bok om brott och straff och förklara denna förbluffande statistik på ett Politiskt Korrekt sätt? 1930 var det här landets överhuvud den där ärkekapitalisten och arbetarnas fiende Herbert Hoover, som trodde på att man skulle låsa in dem och slänga nyckeln. Idag är det den gynnare som "känner smärtan" hos varje svart våldtäktsman, knarklangare och socialbidragsligist som röstar på Demokratiska partiet. 1930 hade vi mestadels vita jurys som inte såg med blida ögon på brottslingar av något slag. Idag har vi O.J. Simpson-trenden i rättsliga ärenden. 1930 hade vi rasism och apartheid. Vi trodde inte på att dalta med brottslingar. Vi fick dem att avtjäna sin tid. Så hur skulle det på något märkligt sätt kunna sitta mer än tio gånger så många människor bakom galler idag jämfört med då?
Nu så förstår jag vad en del av er tänker. Ni tänker på att vi har fler svarta i Amerika nu, och att de utgör merparten av fängelsebefolkningen. Men ni förstår, svarta ökade bara från 9,7 procent av den amerikanska befolkningen 1930 till 13 procent idag. Det kan i sig självt inte svara för den 400-procentiga per capita-ökningen av fängelsebefolkningen.
Så jag ska förklara det för er. Det har förekommit en enorm ökning av andelen lagöverträdare i Amerika främst på grund av att de sociala institutioner som brukade hålla antisocial aktivitet i schack har förstörts: avsiktligt förstörts. Och detta har gått hand i hand med framväxten av liberala attityder och liberala politiska riktlinjer. Ett exempel: 1930 fanns det en mycket strikt policy för raslig segregering nästan överallt i Förenta staterna, i norr likväl som i söder. Svarta bodde inte i samma bostadsområden som vita, de åt inte på samma restauranger, de gick inte i samma skolor och för det mesta arbetade de inte på samma kontor eller i samma affärer som vita. Svarta som befanns driva omkring i vita grannskap arresterades, till och med under dagtid. Svarta och vita beblandade sig med andra ord inte socialt, och således hade inte svarta några större möjligheter att begå brott mot vita. Svarta förstod vidare att om de begick brott mot vita och åkte fast, så skulle det inte förekomma någon nåd eller eftergivenhet. Straffet skulle bli ofrånkomligt, snabbt och hårt.
Vidare fanns det ingen social förtrogenhet mellan svarta och vita. Svarta i alla åldrar titulerade sedvanligt vita med "sir" eller "ma'am". Svarta kanske inte älskade vita år 1930, och vita gjorde sig för det mesta inga förespeglingar att älska svarta, men svarta respekterade vita och vita förväntades att respekteras av svarta. Nettoresultatet var att långt färre brott mot vita begicks av svarta, och därför satt färre svarta i fängelse för brott mot vita.
Nu så är det verkligt intressanta att under dessa rasligt segregerade förhållanden begick svarta dessutom färre brott mot andra svarta. Hur kunde det komma sig? Nåväl, det var för att svarta hade en mycket tydligare svart gemenskap, mycket mer av ett svart samhälle för sig själva i Amerika under 1930 än de har idag. De hade sina egna skolor med sina egna lärare och rektorer. De hade sina egna college. De blev inte smickrade eller daltade med och fick inte alla slags orealistiska förväntningar med åtföljande frustrationer. De förstod gränserna, vad de tilläts göra och vad de inte tilläts göra, vad som förväntades av dem och vad som inte förväntades. Och de anpassade sig till sina förhållanden någorlunda väl. Individuella svarta jämförde inte sina förhållanden med vitas och blev förbittrade och frustrerade; istället jämförde de sina förhållanden med andra svartas. Deras brottsfrekvens var fortfarande högre än den vita brottsfrekvensen, men den var mycket lägre än den är idag.
Sedan gav sig liberalerna, egalitärerna, ut för att utplåna alla gränser, skrota alla strikta regler, avskaffa barriärerna mellan det svarta samhället och det åtskilda vita samhället. De sa åt de svarta att de inte behövde respektera eller lyda vita längre, att de var precis lika bra som vita, lika kompetenta, och att de kunde ta sig in i det vita samhället och få allt som vita hade. Jag har inte tid att gå in på hela denna process i detalj, men ni känner till stora delar av den redan. Rooseveltadministrationen började verkligen denna process på allvar under 1933, och sedan gav andra världskriget liberalerna ett sagolikt tillfälle att driva på den mycket fortare. Svarta anställdes i miljontal av försvarsindustrin under kriget, rycktes upp från lantliga områden och koncentrerades i städerna. Och de sattes i arbete i vapenfabriker alldeles bredvid vita och fick långt mer pengar i handen än de någonsin sett tidigare.
Det förekom naturligtvis vitt motstånd. I februari 1942, bara några få veckor efter att kriget utbrutit, svarade vita som bodde i Detroit på regeringens program för att flytta tusentals svarta till staden och tillhandahålla dem särskilt boende, genom att organisera ett uppbåd om 1.200 beväpnade män för att blockera tillfarten till ett av dessa svarta bostadsprojekt. I juni 1943 drog 26.000 vita arbetare på Detroits Packard Motor Plant ut i strejk för att protestera mot värvningen av svarta till fabriksarbeten som hade tillhört endast vita. Strejken utvecklades till ett upplopp under vilket 29 svarta och 6 vita dödades. Regeringen sände in federala trupper för att skydda de svarta. Och Detroit var givetvis inte den enda amerikanska stad där rooseveltregeringens program för att riva ner barriärerna mellan det svarta och vita samhället mötte motstånd från vita.
Problemet överallt var att de vita hade mycket bristfälligt ledarskap. Arbetarklassens vita, som var de som var mest och omedelbarast hotade socialt och ekonomiskt av regeringens program för att integrera deras bostadsområden och arbetsplatser, övergavs av medelklassens och överklassens vita, konservativa likväl som liberaler, eftersom de senare inte kände sig omedelbart hotade. Då liksom nu hyste dessa högutbildade och välsituerade vita bara förakt för arbetarklassens vita. Socioekonomisk klassmedvetenhet var mycket starkare bland dem än rasmedvetenhet. Det gick aldrig upp för dem att en dag skulle regeringen göra mot dem vad den gjort mot vita arbetare. De var förbluffande kortsynta i det avseendet.
Efter kriget, under Truman och Eisenhower och Johnson och Kennedy, fortsatte regeringen att riva ner barriärerna, fortsatte att med tvång integrera de svarta i de vita samhällena. Trots de 14:e och 15:e tilläggen till konstitutionen tilläts inte svarta i många delar av Södern att rösta förrän efter Lyndon Johnsons Voting Rights Act från 1965 och det energiska bruket av federal polismakt för att upprätthålla den. Detta ledde till en enorm ökning av antalet svarta som valdes till offentliga poster i Södern. Och givetvis förekom det påtvingad raslig integration av de allmänna skolorna överallt, ofta åtföljd av bisarra program såsom påtvingad bussning för den rasliga jämviktens skull. Och sedan förekom det allehanda påtvingade bostadsplaner avsedda att bryta ner rasligt segregerade bostadsområden. Och det förekom "lika chans till arbete" -- vilket i praktiken ofta var rasligt snedvriden anställning och befordran till svartas favör under täckmantel av "positiv särbehandling". Et cetera. Som jag sade har jag inte tid att gå in på en detaljerad genomgång av hur regeringen bröt ner de åtskilda svarta och vita samhällena och tvingade dem samman till ett enda mångkulturellt samhälle.
Det förekom ett oregelbundet vitt motstånd mot detta påtvingade integrationsprogram -- upplopp i södra Boston över påtvingad skolintegration, upplopp i Oxford i Mississippi 1962 när regeringen tvingade University of Mississippi att börja släppa in svarta studenter, och så vidare -- men anmärkningsvärt mindre motstånd än vad man skulle kunna ha förväntat. Återigen berodde detta på bristen på vit organisation, en brist på vitt ledarskap: de välbärgade och högutbildade vita, de vita som skulle ha kunnat tillhandahålla effektivt ledarskap, hoppade av kampen eftersom de inte kände sig hotade av regeringens integrationsprogram, och de blev skrämda av den synnerligen effektiva judiska televisionspropagandan som utmålade varje rasmedveten vit person som "husvagnsslödder".
Svarta genomförde också upplopp under 1960-talet -- inte i opposition mot regeringens program för påtvingad rasblandning, utan på grund av att deras förväntningar om jämlikhet inte tillfredsställdes. Regeringen och den judiska median och liberalerna hade berättat för dem under årtionden att de var lika bra och precis lika kompetenta och precis lika förtjänta som vita människor, och att de kunde få allt som vita hade. Och när de fann att de flesta svarta inte kunde få allt vita hade, när de upptäckte att en vit livsstil inte tillkom dem automatiskt, startade de upplopp och brände och plundrade i enorm skala. De brände Detroit och Newark och Los Angeles och Washington och 20 andra amerikanska städer under 1960-talet.
Regeringens, medias och liberalernas svar på den svarta laglösheten var mer av samma sak. Media och liberalerna skyllde både svartas frustration och deras explosioner av vrede på "vit rasism", och regeringen tänkte ut ännu fler program för att tvinga svarta och vita samman. Men de gamla sociala restriktioner som de svarta levt med var borta. De behövde inte längre tilltala vita människor med "sir" eller "ma'am". De behövde inte längre frukta eller respektera vita människor. Och viktigast av allt var att de inte längre jämförde sina egna färdigheter med andra svartas, utan med vitas, och den jämförelsen gjorde dem ursinniga. Och således gjorde svartas uppförande en helomvändning nedåt, och svarta började fylla upp fängelserna.
Ett annat enastående exempel på den förändring av svartas beteende som blir resultatet när de restriktioner som svarta underkastats av vita upphävs och samtidigt alla barriärer mellan ett svart samhälle och ett vitt samhälle som samexisterat vid varandras sida rivs ner, tillhandahålls av Sydafrika. De två huvudsakliga skillnaderna mellan Sydafrika och Förenta staterna i detta avseende är för det första att i Sydafrika är den svarta rasen i majoritet, och för det andra att upphävandet av vita restriktioner och av barriärerna mellan de två samhällena skedde mycket snabbare. Resultaten har emellertid varit nästan exakt desamma. Den svarta brottsfrekvensen i Sydafrika har naturligtvis alltid varit mycket högre än den vita brottsfrekvensen, men före 1994 var offren för svarta brottslingar nästan uteslutande svarta. Den vita regeringen tolererade helt enkelt inte svart brottslighet riktad mot vita, och svarta som angrep vita visste att de nästan helt säkert skulle åka fast och att när de åkt fast skulle deras bestraffning komma snabbt och vara sträng.
Precis som i Amerika skyllde liberalerna svartas brottslighet i Sydafrika på vitas rasism. Det var verkningarna av apartheid riktad mot svarta som frustrerade dem och fick dem att slå ut mot sina svarta fränder, förklarade liberalerna. Det var den vite mannen som höll den svarte mannen nere; det var den vite mannen som tvingade den svarte mannen att leva i överbefolkade, smutsiga och våldsdrabbade slumområden; det var den vite mannen som vägrade att dela sina skolor och sina bostadsområden och sina vita kvinnor med den svarte mannen som fick den svarte mannen att bete sig på ett kriminellt sätt. Ta bort er fot från den svarte mannens nacke och behandla honom som en medmänniska så kommer hans beteende att förbättras avsevärt, sa liberalerna till de vita sydafrikanerna.
Nåväl, är det något vita människor är så är det lättrogna, och om det är något de vita sydafrikanerna är så är det lättrognare än vita amerikaner. De lyssnade på liberalerna. De sa till sig själva: ja, vi beter oss förskräckligt mot de svarta genom att se till att de har sitt eget separata samhälle och genom att vidta sådana stränga polisiära åtgärder mot dem och inte låta dem gå till skolan med oss eller gifta sig med våra kvinnor. De kände skuldkänslor över apartheid. Och således överlämnade de 1994 sitt land till den svarta majoriteten i Sydafrika. De lät de svarta välja en svart regering åt landet. Det förekom inte längre några restriktioner beträffande var svarta kunde bo. De kunde gå till vita skolor och gifta sig med vita kvinnor. De hade svarta domare och svarta polisämbetsmän. Apartheid var historia. Den vite mannens fot hade lyfts från den svarte mannens nacke.
Och den svarte mannens beteende blev plötsligt mycket värre än det hade varit tidigare. Inte nöjde han sig med att börja våldta, råna och mörda vita i en tidigare oöverträffad skala, utan han började också begå fler brott mot sina svarta fränder än någonsin tidigare. Livet i de svarta förstäderna har blivit mycket våldsammare och farligare än det varit före de svartas styre. Och svarta i lantliga områden håller på att brännas och stenas till döds av sina svarta fränder till följd av anklagelser om häxkonst och trolldom. När de vita förde befälet tolererade de inte den sortens företeelser. Men nu har de svarta befälet, och många av dem önskar att de vita åter styrde landet. Brottsligheten är så svår att de längtar efter apartheid igen, då de kände sig mycket tryggare. Och de säger faktiskt detta offentligt. De berättar detta för vita TV-reportrar.
Ni förstår, det var samma två saker som plötsligt förändrades för svarta i Sydafrika 1994 som förändrades för svarta i Amerika över en period av flera decennier. Vitas kontroll mildrades, och det svarta samhället förlorade sina gränser i och med att det beordrades att smälta samman med det vita samhället. Och resultaten var mycket lika: en explosion av svart kriminellt beteende. Liberalerna har givetvis en förklaring till svartas beteende i Sydafrika precis som de har i Förenta staterna. Uppgörelsens tid är inne, säger de. De svarta är fortfarande ilskna över att ha fått sina mänskliga rättigheter kränkta under apartheid, och det är därför som de mördar vita farmare och våldtar vita kvinnor och stjäl bilar från vita män, förklarar liberalerna. Det är en aning svårare för dem att förklara varför de svarta också dödar och rånar och våldtar fler av sitt eget folk nu.
Men vi förstår förklaringen, eller hur? Först och främst, utan den vite mannens fot på sin nacke kommer den svarte mannen att bete sig på sitt invanda sätt. Utan den vite mannen som med tvång tyglar honom och får honom att frukta konsekvenserna, kommer den svarte mannen att göra vad som faller honom naturligt. Och för det andra, den svarte mannens samhälle -- oavsett hur eländigt det kan verka för oss -- tjänar åtminstone syftet att tillhandahålla en referensram för svarta. Ta bort den referensramen, och det kommer att bli problem. När svarta kan jämföra sina förhållanden, sina färdigheter och sin status med andra svartas, så kan de hantera saken. När de börjar jämföra sig själva med vita, blir resultatet frustration, förbittring, ilska och kriminellt beteende.
Och jag bör också nämna att regeringens försök att framtvinga ett mångkulturellt samhälle i Amerika har resulterat i en ökning av det kriminella beteendet bland vita också. Samtidigt som den svarta interneringsfrekvensen ökat har den vita gjort sammaledes. Jag har ingen rasligt uppdelad statistik från 1930, men under årtiondet mellan 1985 och 1995 steg andelen vita amerikaner i statliga och federala fängelser från 0,12 till 0,23: det vill säga från omkring en åttondels procent till något under en kvarts procent. Under samma årtionde ökade andelen internerade svarta från 0,74 till 1,5: från tre fjärdedels procent till en och en halv procent. Trots att andelen svarta i fängsligt förvar ökade aningen snabbare nästan dubblerades både vitas och svartas interneringsfrekvens under det årtiondet, med svarta lite drygt sex gånger så troliga att sitta i fängelse jämfört med vita.
Och jag bör också framhäva att merparten av den femdubbla ökningen sedan 1930 av andelen amerikaner i fängslat förvar har ägt rum efter 1960-talets stora sociala och rasliga revolution som liberalerna håller i så kärt minne: årtiondet av haschrökning och frihetsmarscher och sittstrejker och bränningar av inkallelseordrar och vandalisering av dekanens kontor. Ökningen i interneringsfrekvensen var ganska blygsam mellan 1930 och 1970. Det var under 1972 som den andel av den amerikanska befolkningen som satt i fängelse verkligen började skjuta i höjden.
Idag sitter det långt fler amerikaner i fängelse per capita än i något annat industrialiserat land utom Ryssland, och vi ligger jämsides med Ryssland. Vi har till exempel nästan 11 gånger Nederländernas interneringsfrekvens.
Lärdomen av allt detta är att liberala teorier om mångkulturens och den rasliga mångfaldens underverk och segregationens fasor är en sak, medan fängelsestatistikens hårda och kalla verklighet är något helt annorlunda. Man kan bara tvinga raserna att beblanda sig om man är beredd att låsa in dem i mer än fem gånger så hög utsträckning som behövs för åtskilda och rasligt homogena samhällen.