Flera lyssnare som såg det programmet på History Channel skrev till mig om andra slarviga fel som de noterat i programmet. Timothy McVeigh till exempel, den dömde Oklahoma City-bombaren, beskrevs i programmet som en nazist och som en före detta marinsoldat. Påståendet om att han var nazist var en avsiktlig lögn. Påståendet att han var en marinsoldat var ett slarvigt misstag: McVeigh var aldrig marinsoldat; han låg i armén.

Lyssnare berättade även för mig om andra hollywoodproduktioner som de tyckte var särskilt fräcka i sina lögner. Många nämnde filmer som handlade om andra världskriget och den så kallade “Förintelsen”, filmer som porträtterar judar som de yttersta offren för vit ondska. Ett problem med många av dessa filmer är att det är svårt för oss att fastställa med säkerhet vad som är sant och vad som är falskt. I till exempel den kraftigt överreklamerade Schindler's List har vi det judiska påståendet att filmen grundar sig på historiska fakta. Den visar hur den tyske kommendanten för ett arbetsläger skjuter sina judiska arbetare med ett jaktgevär från sin balkong för nöjes skull medan de intet ont anande arbetarna är på väg till sina arbeten. Någon som är bekant med hur tyskarna skötte saker och ting under kriget kan vara tämligen förvissad om att sådan odisciplin och sådant egenmäktigt beteende som att skjuta försvarsarbetare för nöjes skull — till och med judiska försvarsarbetare — skulle ha varit otänkbart. Men utan specifika data och platser och tillförlitliga vittnesmål är det svårt att bevisa bortom allt tvivel att de judar som gjorde denna speciella hatpropagandafilm ljög.

En mycket aktuell hollywoodproduktion som nämnts av många lyssnare var The Hurricane. Den handlar om händelser som är mycket lättare att kontrollera, så jag beslöt mig för att kontrollera den själv. Här är en kort redogörelse:

Rubin Carter var en svart småligist i Paterson i New Jersey på 1950- och 1960-talen. Han hade ett långt register av arresteringar för överfall, stöld och rån. Han första dom föll vid 11 års ålder efter att han knivhuggit en man och stulit hans plånbok och klocka. För det sattes han på uppfostringsanstalt, men den erfarenheten förändrade honom inte. Han fortsatte med överfall och rån efter att han släppts fri. Senare tillbringade han fyra år i fängelse för en serie personrån. Han försökte sig även på proffsboxning och slogs under namnet “Hurricane” Carter.

På kvällen den 16 juni 1966 dödades styvfadern till en av Carters vänner i ett slagsmål med en vit man. Carter kondolerade sin bedrövade vän över drinkar och beslöt att “göra upp räkningen” med vita. Några minuter före 2:30 på morgonen den 17 juni lämnade Carter och en vän, John Artis, baren där de hade druckit och körde till en bar i Paterson några kvarter bort — Lafayette Grill — som var känd för att ha en policy av att inte betjäna svarta. De parkerade runt hörnet, gick in på baren med en pistol och en 12 mm hagelbössa och öppnade eld mot bartendern och hans gäster, varvid de dödade två vita män och en vit kvinna — Jim Oliver, Bob Nauyoks och Hazel Tanis — och skjöt sönder ögat på en fjärde vit person som överlevde massakern. Sedan gick de tillbaka till bilen medan de skrattade och pratade. En 23 år gammal vit kvinna, Patty Valentine, som hade en lägenhet ovanför baren väcktes av skottlossningen. Hon tittade ut genom sitt fönster och såg Carter och hans vän promenera till sin bil och köra iväg. Hon ringde polisen och gav dem en beskrivning av bilen.

Sex minuter efter att trippelmordet rapporterats fick polisen syn på flyktbilen och tvang den att stanna. Det fanns emellertid en tredje svart i bilen med Carter och Artis, men polisen, som letade efter en bil med två svarta män istället för tre, grep dem inte — trots att de fann Carter liggandes i baksätet i ett försök att gömma sig. Tjugo minuter senare, efter att de fått en mer detaljerad beskrivning av flyktbilen från fröken Valentine, fick polisen syn på bilen igen, tvang den att stanna och tog Carter och Artis till polisstationen för förhör. Båda svarta testades med polygraf — det vill säga lögndetektortest. Polisens polygrafoperatör, konstapel John McGuire, rapporterade att Carter — citat — “försökte med bedrägeri på varje relevant fråga... [och] var inblandad i brottet.” — slut citat — Polisen genomsökte flyktbilen och fann en 12 mm hagelpatron och ett pistolmagasin av samma kaliber som användes vid massakern på Lafayette Grill, trots att de svarta hade under den halvtimme som förflutit mellan skottlossningen och det andra mötet med polisen gjort sig av med hagelbössan och pistolen. Eftersom polisen kände igen Carter som en välkänd boxningsprofil, och eftersom de inte hade något ögonvittne som med säkerhet kunde indentifiera mördarna, lät de Carter och Artis gå. Även om Patty Valentine hade sett flyktbilen klart och tydligt hade hon inte sett ansiktena på de två svarta som satte sig i bilen.

Fem månader senare vittnade slutligen ett ögonvittne, Alfred Bello, att han hade sett Rubin Carter och John Artis promenera ut från Lafayette Grill med vapen i sina händer omedelbart efter skottlossningen. Han hade varit rädd för att träda fram tidigare av rädsla för Carters hämnd, sa han. Carter och Artis åtalades, ställdes inför rätta, fälldes för mord och dömdes till livstids fängelse. Där skulle historien ha slutat om det inte vore för det att Carter, en svart sportcelebritet, hade rika vänner och ett sympatiskt förhållande till den judiska median. De judiska mediamogulerna är aldrig glada när en svart celebritet blir negativt omskriven, à la O. J. Simpson eller Mike Tyson eller “Hurricane” Carter. Det står i strid mot den bild av svarta som mediamogulerna försökt så hårt att etablera i allmänhetens sinne. Med lite hjälp från sina vänner fick Carter en självbiografi publicerad 1974 som bedyrade hans oskuld. Han hade blivit snärjd av rasistiska poliser och åklagare, sa han. Hollywoodtyper flockades omedelbart till hans försvar. Den judiske popsångaren Robert Zimmerman, mer känd under sitt artistnamn “Bob Dylan”, skrev en ballad som hävdade Carters oskuld. Sexhundratusen dollar donerades av celebriteter till hans försvarsfond. New Jerseys högsta rättsinstans gav vika för mediatrycket och beviljade Carter och Artis en ny rättegång. Båda fälldes igen. New Jerseys högsta rättsinstans vidmakthöll det andra fällandet.

Amerikas rättssystem fungerar emellertid idag utifrån principen — man skulle kunna säga att det har utformats utifrån principen — att där det finns tillräckligt med pengar för att betala advokater så finns det en utväg. Det är lättare för en kamel att passera genom ett nålsöga än det är att hålla en rik man kvar i fängelse, vilket vi såg i fallet O. J. Simpson. Carters advokater fick hans fall prövat av en judisk federal domare, H. Lee Sarokin, som i november 1985 meddelade utslaget att åtalet hade kränkt Carters medborgarrättigheter genom att inför åtalsjuryn ha argumenterat att han hade motiverats av rashat inför sitt mord på de tre vita på Lafayette Grill. Detta argument skulle kunna ha påverkat de vita juryledamoterna till Carters förfång, sa Sarokin, och han beordrade Carters frigivande från fängelset.

Det är intressant att jämföra domare Sarokins utslag 1985 med den rådande judiska kampanjen för mer så kallad “hatbrottslagstiftning”. Hela tanken bakom den rådande judiska “hatbrottskampanjen” är att göra hela rättsväsendet partiskt mot åtalade som inte är Politiskt Korrekta. Varje belägg som antyder att en åtalad har tankar eller läser böcker eller lyssnar på musik eller tillhör en organisation som inte är Politiskt Korrekt kan komma att användas inte bara för att göra juryn partisk mot honom, utan även för att öka strängheten i hans straff om han fälls. Men för 15 år sedan levererade en judisk domare ett utslag som sa att informerandet av juryn om att Carter var fylld av rashat mot vita när han promenerade in på Lafayette Grill med en pistol och ett hagelgevär för att söka hämnd för hans väns döde styvfader, hade kränkt Carters medborgarrättigheter. Tiderna förändras verkligen, eller hur?

En sak som emellertid inte har förändrats i sin grundläggande motivation, även om en del av taktiken har förändrats, är den judiska kampanjen för att avariefiera Amerika med hjälp av en hjärnbedövande störtflod av lögner och antivit hatpropaganda. För två månader sedan släppte Hollywood filmen The Hurricane, en förment dokumentärfilm baserad på den sanna berättelsen om Rubin “Hurricane” Carter. Den regisserades av en av Hollywoods största koscherpropagandister, den så passande döpte Norman Jewison, och den har fått begeistrade recensioner i gängse media. Den är så full av skändliga lögner att det är svårt att veta var man ska börja.

Nåväl, låt oss börja vid tidpunkten alldeles före morden. Det förekommer inga tecken på att Carter hyste hat mot vita människor, inget tecken på att han sökte hämnd mot vita. Han befinner sig i ett dämpat sinnestillstånd och dricker på sin favoritbar med sina vänner vid tidpunkten för morden. Sedan, direkt efter morden, erbjuder sig en av Carters vänner, John Artis, att köra honom hem. Patersons polis, som vid det här laget letar efter en flyktbil, stoppar den bil som Carter, Artis och en annan svart sitter i. Skälet till att de stoppas presenteras av filmen som helt enkelt ännu ett fall av “att ha kört bil medan man är svart”, det nuförtiden trendmedvetna sättet att förklara den oproportionellt starka tendensen bland svarta att komma i klammeri med rättvisan bakom ratten på bil. Allt beror på vita polisers rasistiska attityd.

När Carter i filmen förs till polisstationen för förhör klarar han lögndetektortestet galant istället för att misslyckas. Men de rasistiska vita poliserna och de rasistiska vita åklagarna har ett horn i sidan på Carter eftersom han är en “neger som kommit upp sig” och som sopar golvet med vita pojkar i ringen och behöver sättas på plats. Med hjälp av en rasistisk vit jury blir han orättvist dömd. Hans enda brott är att han är en stolt svart man, vars hela liv förstörts av vit rasism.

Till och med filmens porträttering av Carters förlust i mellanviktsmästerskapsmatchen i december 1964 mot den vite boxaren Joey Giardello är en porträttering av en svart man berövad rättvisa av vit rasism. Filmen visar hur Carter slår Giardello sönder och samman men får titeln förvägrad sig av rasistiska vita domare. I själva verket, liksom nästan alla sportreportrar som faktiskt bevittnade matchen håller med om, sopade Giardello solklart golvet med Carter, inte tvärt om, såsom filmen falskeligen visar det, och domarnas beslut var riktigt.

Jag har bara givit några få exempel här, men jag överdriver inte när jag säger att varje betydande poäng som förs fram i The Hurricane är en uppenbar lögn. Men hallå där, hela poängen med judisk film är att slå ett slag mot vit rasism, att få vita att känna sig skyldiga för att existera och uppta utrymme som rättmätigt tillhör de svarta och de bruna och de gula i världen och alla de andra av våra underbara färgade bröder som vi så skamligt exploaterat och förtryckt. Vad jag menar är att allt är tillåtet i krig, inklusive att ljuga, och vad judarna gör mot oss med sina hatpropagandafilmer är krig: det är ett krig för raslig utplåning — ett folkmordskrig — som de för mot oss medan vi förblir sittandes på våra händer, rädda för att ens erkänna vad som händer oss, för att vi inte ska fördömas som “rasister” eller “antisemiter”.

Jag avskyr att föreslå att ni öser mer pengar i Hollywoods överfulla skattkistor, men ni borde verkligen se The Hurricane själva, läsa en del av de recensioner som hyllar filmen i den judiska median såsom New York Times och Washington Post, och sedan kontrollera fakta. Jag tror att många av er kommer att bli förbluffade av detta exempel på precis hur skamlöst judarna ljuger. Det är svårt för oss att föreställa oss en sådan skamlös arrogans — sådan chutzpah, som judarna själva stolta kallar det.

Man kommer att tänka på Adolf Hitlers varningar i sin bok Mein Kampf om judarnas användande av denna propagandateknik i form av “den stora lögnen”. Hitler varnade oss för att judarna kommer undan med att berätta sådana jättelögner på grund av att den genomsnittlige icke-juden inte kan föreställa sig att någon skulle kunna ljuga så skamlöst. Judarnas reaktion på Hitlers varning är bara ett ytterligare exempel på deras bruk av “den stora lögnens” teknik. De lär ut det till våra barn i skolorna och tillkännager för soffpotatisarna genom massmedia att Hitler uppfann “den stora lögnens” teknik och förespråkade dess bruk i Mein Kampf istället för att ha varnat oss för judarnas bruk av tekniken. De gör detta i vetskapen om att de kan komma undan med det på grund av att inte en amerikan på hundra verkligen kommer att kontrollera det själv och upptäcka att de ljuger.

Nåväl, när de är så skamlösa och uppenbara som de är i The Hurricane, förser judarnas lögner mig åtminstone med ett användbart verktyg för att framhålla för er vad de har i kikaren. Den olyckliga aspekten på detta är att då omkring 95 procent av den vita befolkningen består av lämlar och därför är fullkomligt opåverkbar av sanning eller förnuft, så är det vi kan göra med verktyg av det här slaget begränsat. För lämlarna är sanningsbegreppet utan mening; allt som är verkligt för dem är vad de andra lämlarna gör och säger. Det är deras hela universum. Men ni förstår, det finns dessa ytterligare fyra eller fem procent därute som är möjliga att nå med sanningen när den presenteras tydligt och kraftfullt. Och det är vad jag försöker göra: presentera relevanta fakta och föreställningar klart och kraftfullt för dem av mitt folk som är intresserade av dessa saker, som blir berörda av dessa saker.

Jag tror att det står klart att hela den här grejen med lögnaktig judisk hatpropaganda är relevant för de flesta problem vi står inför idag. Det står inte klart ännu vilken verkan min presentation av fakta och tankar har. Hur många av vårt folk når jag verkligen ut till? En procent av befolkningen? Jag vet inte, men om jag når en procent av befolkningen, så är det ungefär 20 procent av fritänkarna. Det kanske inte är nog ännu för att innebära någon större skillnad, men det antal vi når växer. Det är jag säker på. Och jag har en känsla av att när vi når två eller tre procent av hela befolkningen — det är ungefär hälften av fritänkarna — kommer vi att vara i stånd att utgöra en skillnad.

Fritänkare kanske inte står så högt i kurs i denna era av Politisk Korrekthet, men de har fortfarande en del övertag över lämlarna. Det finns fortfarande en del fördel i att känna till vad som är sant och falskt i den bild av världen som presenteras för oss av massmedia, till exempel. Det finns en del fördel i att känna till huruvida Timothy McVeigh motiverades att bomba de federala myndigheternas byggnad i Oklahoma City av att läsa en av mina romaner, såsom de judiska mediamogulerna försöker få er att tro, eller av clintonregeringens mord på alla dessa kvinnor och barn i S:t Davidskyrkan i Waco. Det finns en del fördel i att inse att Hollywoods mediamoguler har producerat en större spelfilm som porträtterar en hatmotiverad svart mördare av vita människor som en hjälte. Den verkliga fördelen kommer emellertid när de människor som känner till dessa saker — de människor som vet att mediamogulerna ljuger om Timothy McVeighs motivation och känner till att “Hurricane” Carter är en kallblodig hatmördare istället för ett heroiskt offer för vit rasism — den verkliga fördelen kommer när de sätter samman alltihop, när de drar slutsatser. Den verkligt viktiga saken att förstå är varför mediamogulerna ljuger för oss om Timothy McVeighs motivation och varför de pumpar ut lögnaktig vit-skuldpropaganda såsom Schindler's List och The Hurricane.

Att sätta ihop allt och dra slutsatser är emellertid svårare än att bara förstå relevanta fakta. Det kräver mod såväl som förmågan att tänka oberoende, och modiga människor — människor som inte är rädda för att komma fram till Politiskt Inkorrekta slutsatser — är till och med sällsyntare än de fritänkande människorna. Om jag har nått 20 procent av de fritänkande människorna i Amerika med några få fakta, har jag kanske hjälpt en fjärdedel av dessa att komma fram till slutsatser. Vad blir det? Fem procent av fritänkarna. En fjärdedel av en procent av allmänheten. Inte tillräckligt ännu, men det växer.

Jag ska berätta för er varför jag tror att det kommer att fortsätta att växa. Det grundar sig på mina observationer av den judiska karaktären. Det här är vad som kommer att ske. Jag kommer att fortsätta att exponera judiska lögner och hjälpa fritänkande amerikaner att komma fram till slutsatser som handlar om varför judarna berättar dessa lögner. Och judarna kommer att istället för att försöka städa upp efter sig, svara genom att berätta till och med fler och skändligare lögner. Istället för att säga till varandra, hallå vänner, de är oss på spåren; det är bäst att vi är försiktiga så att vi inte drar fler sådana jättelögner — istället för det kommer de att helt enkelt berätta fler och större lögner i en ansträngning att överrösta oss. De kan inte hjälpa det. Det är deras natur. Och soffpotatisarna kommer naturligtvis att tro på varje lögn. Men den fritänkande minoriteten kommer att finna lögnerna svårare och svårare att svälja. Och fler och fler av dem kommer att tvingas att dra slutsatser.

Vi kan inte reformera Hollywood så länge som det domineras av judar, men vi kan provocera det en aning. Vi kan intala det att gå ännu längre i sitt ljugande och därigenom bli mer mottagligt för exponering. Jag är säker på att ni minns när Hollywoods och Madison Avenues judar började driva på för rasblandning i stor skala för kanske ett årtionde sedan. De började i själva verket försiktigt omedelbart efter andra världskriget. De iscensatte sin brodwaymusikal South Pacific 1949 för att lära oss hur ondskefullt det var att vara emot blandrasäktenskap, men de var noga att inte driva det för långt under de följande årtiondena. Men de fortsatte att driva på och blev allt djärvare till och med när protesterna växte. De följde ett liknande mönster beträffande sitt förespråkande av homosexualitet. Varje gång någon försöker ställa dem till svars för deras rasligt eller socialt destruktiva bruk av massmedia börjar de tjuta över “antisemitism” och sedan fördubbla sina propagandaansträngningar. Det kommer att vara likadant med dessa lögnaktiga hatpropagandafilmer som de spottar fram idag, som till exempel The Hurricane.

Det är verkligt synd att allt detta slutligen måste leda till vårt samhälles undergång och ett fruktansvärt blodbad. Men det är så det alltid har varit när judarna verkligen slagit klorna i ett samhälle. Under tiden gäller att ju fler människor vi kan ställa inför fakta och få att dra slutsatser utifrån dessa, desto större chans har vi att rädda någonting från det fördärv judarna drar över vårt samhälle.