Beträffande detta har även britterna, våra allierade i kriget, figurerat i mina tankar nyligen. Det som fick mig att tänka på britterna i samband med fjärde julifirandet var det faktum att bara två veckor tidigare drev det brittiska parlamentet igenom en lag som sänker åldersgränsen för samtycke till homosexuella handlingar till 16. Denna nya lag som godkändes av parlamentet den 20 juni, drevs starkt på av den så kallade "kycklinghökslobbyn". "Kycklinghökar" är vuxna manliga homosexuella som söker sina rov bland unga pojkar. De plockar upp pojkar i gathörn, bjuder dem på droger eller alkohol, ger dem pengar och utsätter dem för sodomi. Det brukade vara på så sätt att de kunde arresteras och åtalas för den sortens handlingar. Nu kan de det inte. Nu är det lagligt förutsatt att pojkarna är 16 år gamla. De så kallade "kycklinghökarna", varav ett antal faktiskt sitter i parlamentet, ställer redan högljudda krav på att den legala åldern ska sänkas till 14. Och nu, med Bill Clintons gode vän Tony Blair som statsminister, kommer de så kallade "kycklinghökarna" antagligen att få vad de vill.
Vad har nu detta med andra världskriget att göra? Det ska jag berätta för er. Ni förstår, Hitler och hans ondskefulla tyskar såg inte med blida ögon på homosexuella handlingar. Efter det att Hitler blivit Tysklands rikskansler år 1933 befann sig den homosexuelle man som utsatte en 16-årig pojke i Tyskland för sodomi i verklig knipa, och jag menar verklig knipa. En hel del homosexuella hamnade i koncentrationsläger, och det var inte alla som kom ut därifrån. Till och med idag jämrar de sig över hur Hitler tvingade dem att bära rosa trianglar på sina kläder och hur han förföljde dem. Men lyckligtvis för "kycklinghökarna" drog Storbritannien och Amerika ut i krig mot Tyskland, och nu har homosexuella överallt fullständiga rättigheter. I själva verket större rättigheter än resten av oss. Om vi inte hade kämpat för de homosexuellas rättigheter under andra världskriget så hade inte "kycklinghökarna" fått rätten att utsätta unga pojkar för sodomi idag: i synnerhet inte i Tyskland, och troligen inte i Storbritannien eller Förenta staterna heller. Segern i kriget mot Tyskland slog an tonen för de politiska trenderna för hela världen.
Det var naturligtvis inte bara homofilernas rättigheter vi stred för i andra världskriget. Den aspekten på kriget hölls det ganska tyst om på den tiden. Vad vi fick höra från offentligt håll var en hel hejaklackskör av fjärde julibegrepp: vi stred för jämlikhet, mot bokbål, för yttrandefrihet och tryckfrihet, för kvinnornas och barnens rättigheter et cetera. Flera av dessa ursäkter för att dra ut i krig mot Tyskland grundades på lögner -- eller åtminstone förvrängningar. Bokbål till exempel: varje amerikan har fått se bilder på tyskar som slänger böcker på flammande bål, och berättelsen var att tyskarna bara fick läsa böcker som regeringen godkänt. Man fick amerikanarna att tro att böckerna som brändes konfiskerats från hem som bebotts av tyskar som hade skickats iväg till koncentrationsläger för att de haft dem i sin ägo, och att det var olagligt att äga den sortens böcker i Tyskland.
I själva verket var bokbålen symboliska; de var avsedda att uttrycka det allmänna ogillandet av vissa sorters böcker: pornografi, kommunistisk och judisk propaganda och liknande. Innan Hitler blev rikskansler var kommunisterna väldigt inflytelserika i Tyskland, judarna ägde många bokförlag och pornografin blomstrade. Hitlers regering ville statuera ett exempel för allmänheten; den ville visa sin attityd mot socialt skadliga och värdelösa böcker. Och således arrangerades offentliga bokbål, och en hel del pornografi -- tillsammans med en hel del Marx och Freud -- brändes för att låta allmänheten förstå att regeringens litterära preferenser hade förändrats drastiskt sedan Hitler blivit rikskansler. Det var inte olagligt att äga böcker av det slag som brändes på bokbålen, men alla förstod att de ansågs degenererade eller socialt skadliga. Det var först efter kriget som lagar stiftades som bannlyste all slags Politiskt Inkorrekt litteratur. Det är till exempel idag olagligt i det demokratiska Tyskland för någon att försöka publicera eller distribuera någon av de böcker jag skrivit, och således är vi tvungna att göra tyska utgåvor av dessa böcker tillgängliga via internet där tyskar som är modiga nog kan ladda hem dem, trycka kopior och distribuera dem i lönndom till sina vänner. Praktiskt taget varje annan bok som judarna anser anstötlig eller farlig för sina intressen har också bannlysts. Det är till och med förbjudet att offentligt yttra vissa ord eller uttrycka vissa tankar muntligt. Det finns idag bokstavligt talat hundratals politiska fångar i tyska fängelser som skrivit eller sagt eller på annat sätt givit uttryck för förbjudna tankar. Detta hände aldrig på Hitlers tid. Det kunde inte hända förrän efter att vi besegrat tyskarna i andra världskriget. Och dessutom, håll inte andan i väntan på att herr Clinton ska ge uttryck åt det slags omsorg för dessa aktuella tyska politiska fångar som han nyligen gav åt kinesiska politiska fångar. Det kommer inte att ske.
Eller ta kvinnornas och barnens rättigheter. En stor del av den krigspropaganda som Roosevelts starkt judiska departement för krigsmeddelanden producerade -- OWI -- under andra världskriget, var utformad för att få amerikanarna att känna sig moraliskt överlägsna tyskarna och att känna sig urskuldade för att föra folkmordsliknande krig mot dem. Jag kommer ihåg en mycket effektiv propagandaaffisch som OWI producerat. Den visade söta halvnakna flickor i sällskap av tyska officerare på en bordell. Skriften på affischen lydde: "Befria oss från ondskan". Tanken den lyfte fram var att tyskarna tvingade unga kvinnor att arbeta som sexslavar på armébordeller i de länder deras armé ockuperat.
Denna propaganda var helt igenom falsk. Även om japanerna ägnade sig åt sådant beteende, så gjorde tyskarna det aldrig. Tyskarnas beteende mot de besegrade folken beträffande plundring och våldtäkt var mer civiliserat än det beteende många andra deltagare i kriget uppvisade, inklusive amerikanarna. Det folk med det värsta förbrytarregistret i detta hänseende var givetvis våra tappra sovjetallierade som avsiktligt uppmanades till våldtäkt och mord på civila av sin judiske krigspropagandakommissarie Ila Ehrenburg. Jag citerade en del av Ehrenburgs mordiska uppmaningar åt den Röda armén i mitt program om sänkningen av Wilhelm Gustloff tidigare detta år.
En bild från denna tidsperiod som etsat sig fast i mitt sinne är ett foto på en tysk tonårsflicka, omkring 15 år gammal, på en tågstation i Berlin kort efter att den tyska huvudstaden intagits av segerrika allierade styrkor. Den blonda flickan har precis blivit gruppvåldtagen, berättar texten under fotot för oss, och hon befinner sig i ett tillstånd av chock med tårarna strömmandes ner för ansiktet. Fotografiet publicerades i tidskriften Life i september 1945. Jag har bevarat ett levande minne av det i över 50 år. Media i det här landet mörklade för det mesta den sortens illdåd. Allt de flesta amerikaner någonsin hörde talas om från media var de förmodade illdåd som tyskarna begått mot judar. Detta fotografi är så vitt jag vet det enda på ett tyskt offer som fick stor spridning, trots de hundratusentals tyska kvinnor som våldtogs av demokratins makter vid slutet av andra världskriget. Min reaktion på det fotografiet -- och jag såg det för första gången i en tid då jag trodde på propagandahistorien om att tyskarna hade dödat miljoner oskyldiga judar i gaskammare under kriget -- min reaktion var att om denna enda lilla flicka kunde ha förskonats från sitt lidande hade det varit värt ytterligare sex miljoner judar på väg till gaskamrarna.
Men olyckligtvis var det inte så saker och ting förlöpte. Och idag, som en direkt konsekvens av vårt krig mot Tyskland, har hundratusentals andra europeiska kvinnor tvingats in i sexslaveriet av vita slavhandlare med säte i Israel. Faktum är att man kan tryggt hävda att om Amerika inte hade dragit ut i krig mot Tyskland hade det inte existerat någon internationell handel med vita slavar idag. Om den tyska synen på saker och ting hade fått råda istället för den judiska synen -- understödd av angloamerikansk och sovjetisk militärmakt -- skulle det inte ha funnits några organiserade judiska ligor verksamma i Europa idag, inga vita kvinnor som tvingas in i prostitution av dessa judiska ligor och ingen israelisk stat som kan tillhandahålla ett internationellt högkvarter för den vita slavhandeln. Hitlers Tyskland hade aldrig tolererat vit slavhandel i Europa, och hans förebild och moraliska understöd hade nästan garanterat gjort det möjligt för motståndarna till vit slavhandel i Förenta staterna och annorstädes att besegra judarna. Judarna skulle åtminstone inte ha kunnat hålla en vit slavhandelsverksamhet hemlig, eftersom tyskarna med all säkerhet skulle ha hållit hela världen uppmärksammad. Som det ligger till nu kommer varje tysk som vågar uttala sig om den judiska kontrollen över den vita slavhandeln att fängslas med stöd av det demokratiska Tysklands "hattalslagar", och vi är hänvisade till tillfälliga felberäkningar av judarna själva, såsom artikeln om den vita slavhandeln som förekom i New York Times i januari i år och som jag redan citerat i flera av mina sändningar.
Ni förstår, allt detta är egentligen sekundärt beträffande den främsta ideologiska ursäkten för andra världskriget, vilken var jämlikhetsivern. Ett tema som OWI:s judiska propagandister spelade på i sin propaganda mer än något annat var föreställningen att tyskarna betraktade sig själva som "övermänniskor", överlägsna icke-tyskar på alla sätt, och således var det vår plikt att beröva dem denna illusion. Nåväl, tyskarna var naturligtvis rätt stolta över sig själva även om de inte egentligen trodde på att de var "övermänniskor" såsom judarna hävdade att de gjorde. Och de var verkligen inga jämlikhetsivrare. De var till exempel övertygade att vita människor, att européer, var överlägsna beträffande intelligens och kreativitet och andra färdigheter förknippade med civilisation jämfört med svarta afrikaner. Och praktiskt taget alla amerikaner var övertygade om exakt samma sak på den tiden, så OWI förvrängde och falsifierade den tyska övertygelsen så att vita amerikaner inte skulle känna igen den som sin egen övertygelse. Tyskarna porträtterades som väldigt arroganta, väldigt intoleranta och väldigt brutala: som människor som trodde att de var "övermänniskor" och var berättigade att plundra och förgripa sig på alla oss övriga.
Ett av de mest välkända exemplen på de sätt som de judiska propagandisterna framgångsrikt lyckades förvränga tyskarna i detta avseende var förknippat med samspelet mellan Adolf Hitler och den svarte idrottsmannen Jesse Owens under 1936 års olympiska spel i Berlin. Owens vann givetvis tre guldmedaljer i sprinterlopp och längdhopp, och propagandisterna basunerade muntert ut att han hade förödmjukat de tyska "övermänniskorna" och hade -- citat -- "krossat myten om arisk överlägsenhet" -- slut citat --. De kokade även ihop historien att Hitler, vredgad över den svarte idrottsmannens segrar, hade "snäst av" honom och vägrat att skaka hans hand i ett uttryck för dålig sportsmannaanda. Den judiska median spridde den historien så framgångsrikt att den upprepas än idag, trots det faktum att den är fullkomligt falsk. Tyskarna blev givetvis inte alls förolämpade under 1936 års olympiska spel. Tyskarna var i själva verket de klara vinnarna med fler guldmedaljer än någon annan. Fler silver- och bronsmedaljer än någon annan med för den delen. Hitlers Tyskland vann totalt 89 guld-, silver- och bronsmedaljer jämfört med 56 för Roosevelts Förenta staterna. Spelen var en enorm triumf för tyskarna snarare än en förödmjukelse. Och Hitler "snäste" inte av Jesse Owens. Hitler stod i själva verket och vinkade åt Owens när den svarte idrottsmannen passerade åskådarbåset. Owens kände alltid att han hade blivit kungligt behandlad av tyskarna och kunde inte förstå hur historierna om en "avsnäsning" hade börjat. Men vi förstår, eller hur?
Hur som helst porträtterades tyskarna av judiska propagandister som en drös arroganta och sjukligt självupptagna bärare av monokel med förkärlek för att slå ihop klackarna och med övertygelsen att de var "övermänniskor" och att alla andra var "undermänniskor". Det hängde på de demokratiska och egalitära amerikanarna att spöa upp dem och lära dem hur fel de hade. Detta var temat i tusen propagandafilmer från Hollywood. Nåväl, visst spöade vi dem. Vi bombade deras städer till ruiner, vi slaktade tyska män, kvinnor och barn i miljontal, och sedan efter att vi besegrat dem dödade vi ytterligare någon miljon av dem och hängde deras ledare. Vi gav dem en rejäl lektion i demokrati och jämlikhetsideologi.
Och idag skördar vi frukterna av vår stora seger. Vi får oss själva en rejäl lektion i demokrati och jämlikhetsideologi. Demokratin gav oss Bill Clinton till vår president. Jämlikhetsideologin gav oss den rasliga soppa vi har i våra skolor och våra städer. Demokrati och jämlikhetsmani kommer att göra oss till en minoritet i vårt eget land inom några få årtionden. Det är vad Bill Clinton skadeglatt förkunnade när han höll det där häpnadsväckande talet vid Portland State University förra månaden. Vita kommer att bli en minoritet i Amerika, sa han, och det kommer att vara något bra. Det vore "oamerikanskt" av oss att motsätta oss det, sa han. Och ni förstår, om amerikanism definieras i termer av de saker vi stred för under andra världskriget så har herr Clinton helt rätt. Om vi verkligen tror på jämlikhetsideologin, om vi verkligen tror att vi är precis likadana som haitier och vietnameser och mexikanska mestiser, då kommer det inte att göra någon skillnad när vi blir en minoritet, eller hur?
Och mer än något annat kommer detta att ha varit en direkt konsekvens av det andra världskriget: en direkt konsekvens av vår kamp på den judiska sidan i det kriget. Före kriget hade vi en någorlunda förnuftig invandringspolitik i Amerika. Det var väldigt svårt för någon annan än en europeisk immigrant att ta sig in. Men efter att vi utkämpat ett krig till stöd för jämlikhet, hur skulle vi då kunna rättfärdiga att vi släppte in européer men höll asiater och mexikaner och haitier utestängda? I vilket fall som helst lät vi oss övertalas att skrota våra rasligt diskriminerande immigrationslagar av samma drös judar som hade ljugit oss in i kriget. Och här står vi.
Ni förstår, medan jag är inne på ämnet för invandring och judarna bör jag nämna att judarna är en aning ängsliga beträffande detta. De inser att Amerikas politik om öppna gränser blir allt mer impopulär bland vita amerikaner, och de vill inte klandras för dess konsekvenser. Och ändå är det en judisk politik, och de står fast bakom den trots några få avledande manövrer avsedda att sopa igen spåren, som till exempel tillfälliga och väl utannonserade uttryck för prominenta judars oro över den okontrollerade invandringens faror. Faktum är att de stora mediamogulerna står unisont bakom förhöjandet av Amerikas så kallade "mångfald" genom mer icke-vit invandring, och de stora mediamogulerna är nästan samtliga judar. Herr Clinton står fast bakom den fortsatta förmörkningen av Amerika, och om herr Clinton stöder en viss politik så kan ni vara säkra på att den är judisk, oavsett om den tvingar amerikanska militären att godta homosexuella eller argumenterar för federala lagar mot så kallade "hatbrott" eller håller gränserna öppna.
I detta avseende är det lärorikt att notera att vad judarna gör mot Förenta statera genom den icke-vita invandringen gör de även mot de länder som var våra allierade i det stora kriget för att rädda judarna. Storbritannien, till exempel, håller snabbt på att bli icke-brittiskt. London är en mångraslig kloak lika usel som vilken stad i Amerika som helst. Och premiärminister Tony Blair får sina order från samma folk som Bill Clinton.
Australien var naturligtvis också en av våra allierade i korståget för att förgöra Tyskland, och vita australiensare, liksom vita amerikaner, har skakats om av judarnas och deras kollaboratörers ansträngningar att förgöra den australiska befolkningens europeiska karaktär. En patriotisk australisk kvinna, Pauline Hanson, har varit särskilt effektiv i att ge uttryck för de vita australiensarnas bekymmer. Hon bildade Australiens nya politiska parti, kallat "En nation", och har lyckats uppseendeväckande väl i regionala val. Judarna och deras anhängare i Australien är desperata att stoppa hennes "håll Australien vitt"-rörelse. Så i förra veckan stal australiska judar En nations medlemsförteckning och började publicera namnen och adresserna till Pauline Hansosns supporters i Australia/Israel Review med förhoppningen att skrämma dem att hoppa av partiet. Två tusen namn publicerades förra veckan med hot om att återstoden av partiets anhängare kommer att få sina namn publicerade i kommande nummer av Australia/Israel Review. Skälet till att detta hot skrämmer är att massmedian i Australien är precis som i Förenta staterna ytterst fientlig mot den som inte befinner sig i samklang med judisk politik. En positiv aspekt på historien är emellertid att den har resulterat i en oväntat stark motreaktion i Australien mot judarna.
Allt hänger hur som helst samman: de homosexuellas allt mer gynnade status, den vita slavhandeln och den judiska kampanjen att förmörka den vita världen överallt: i Europa, i Amerika och i Australien. Och allt följde direkt av vår stora seger i det andra världskriget.