Han fick säkerligen en hel del människor som inte hör till hans anhängare att känna sig något ängsliga för landets framtid. Jag tänker på välunderrättade människor i andra länder som redan varit tämligen cyniska beträffande den amerikanska regeringen. Genom att helt enkelt observera dess obetingade stöd för Israels politik i Mellanöstern trots att denna politik är uppenbart skadlig för amerikanska intressen, förstår de i vilken utsträckning den står under judarnas kontroll. Och Washingtons lydiga stöd för judarnas aktuella utpressningsförsök mot Schweiz och andra länder som de håller på att framgångsrikt mjölka på miljarder dollar i form av krigsskadestånd har knappast gått dem förbi.

Nu håller de utländska observatörernas cynism på att förbytas i förakt. Clinton har blivit hela världens åtlöje. Folk roas över att Förenta staterna har en president som säger att han tror på att oralsex egentligen inte räknas och som har så dålig kontroll över sina drifter att han låter trassla in sig själv i en sådan förarglig härva.

Vad allt detta innebär är att när herr Clinton framträder i TV, lägger an en allvarlig uppsyn och berättar för resten av världen att hans regering inte tolererar att dess ambassader sprängs i luften, är folk mindre benägna att ta honom på allvar. I själva verket borde det inte spela någon roll eftersom det inte är Clinton utan FBI och andra polisiära och militära organ som förväntas bekämpa terrorism, men faktum är att det spelar roll. Om jag vore en terroristledare som önskade slå till mot Förenta staterna skulle jag verkligen bli uppmuntrad av att få se den amerikanska regeringen ledas av en pajas som Clinton. Jag skulle inte bry mig hälften så mycket om Amerikas alla tomahawkmissiler om jag visste att befälhavaren över dessa missiler är en dåre och en njutningslysten vekling.

Jag är övertygad om att vi kommer att få se en ökad terrorism mot Förenta staterna under de två kommande åren, och jag tror att de flesta förnuftiga människor kommer att hålla med mig om att den svagare bild av Amerika som förorsakats av Clintons beklagansvärda uppförande kommer att vara en bidragande faktor.

Det är verkligen förbluffande, eller hur? Vi kan sätta folk på månen och skicka forskningsrobotar till Mars, men vårt politiska system är ett ruckel som bara tycks tillåta moraliska krymplingar att uppnå ledarskapsposterna. Det är det slags politiska system man kan vänta sig att finna i en bananrepublik eller i Afrika eller i Mellanöstern. För det handlar inte bara om Bill Clinton. Om systemet vore sunt skulle någon som Bill Clinton aldrig ha kunnat komma i närheten av Vita huset. Ta en titt på den situation vi har nu, när allt mediafolk verkar vara överens om att Bill Clintons öde inte beror på de specifika bevis för kriminellt beteende som Kenneth Starr företer i sin rapport inför kongressen, utan snarare på hur opinionsundersökningarna går. Det är inte lagen som verkligen räknas här, utan den allmänna opinionen. Om mannens allmänna uppskattning faller avsevärt, så kommer kongressen att kasta sig över honom som en flock vargar. Men om hans allmänna uppskattning förblir hög, så kommer politikerna att akta sig för att försöka angripa honom. Det påminner mig om Colosseum i det antika Rom där en gladiators öde bestämdes av huruvida han fick ett tummen upp eller ett tummen ner från kejsaren, och kejsaren fattade sitt beslut utifrån pöbelns skrik. Det är inte bara utländska terrorister som förlorat sin respekt för den amerikanska regeringen; det är alla.

Är detta en organisk utveckling -- det vill säga en naturlig utveckling -- eller är den konstlad? Det finns politiska teoretiker som är övertygade om att en civilisation -- och det inbegriper dess regeringar -- har en livscykel som är analog med den levande organismens: den genomgår en ungdomstid av kraftfull och frisk tillväxt, uppnår mognad och blir sedan gradvist senil och dör. De skulle tillskriva fenomenet Clinton den amerikanska civilisationens senilitetsstadium.

Sedan finns det å andra sidan konspirationsteoretikerna som tillskriver minskningen av Amerikas anseende medvetet sabotage. Jag intar en mittenställning ungefär halvvägs mellan spenglerianerna och konspirationsteoretikerna. Det vill säga att det definitivt ligger en del sanning i den spenglerianska -- eller organiska -- åskådningen. Landet började med en mycket högre kvalitet på väljarkåren än den har nu. Genom processen av icke-selektiv invandring, dysgenisk avel och en ansvarslös och obetänksam utvidgning av rösträtten till bredare och bredare befolkningsklasser har en väljarkår skapats i Förenta staterna som skulle få den romerska pöbeln i Colosseum att likna en samling framstående, rättskaffens och ansvarskännande medborgare. Demokratier tenderar att bli senila fortare än andra regeringsformer genom processen av utvidgad rösträtt. Denna process, liksom att ge godis åt ett spädbarn, leder bara i en riktning, och den är nedåt. Men jag tror att detta har varit en naturlig process i Förenta staterna, till största delen baserad på inneboende svagheter i det demokratiska systemet snarare än på medvetet sabotage.

Men det har absolut förekommit åtskilligt med sabotage. Se på pöbeln kring Clinton, till exempel. En sådan samling kamelansikten! Man skulle kunna tro att han satt i Knesset istället för i Vita huset. I synnerhet varje gång Clinton spränger en läkemedelsfabrik i luften i något annat land för att avleda allmänhetens uppmärksamhet från sitt gylfproblem, så skulle rådgivarna och funktionärerna kring honom -- hans utrikesminister och alla hennes biträdande ministrar; hans försvarsminister; hans nationella säkerhetsrådgivare och hans vice nationella säkerhetsrådgivare; hans nya ambassadör i Förenta nationerna; hans politiska rådgivare ledda av den israeliske agenten Emanuel Rahm; hans talskrivare; till och med hans blivande nya pressekreterare -- så skulle dessa människor kunna genomföra sina överläggningar mer naturligt på jiddisch än på engelska. Det finns knappast någon icke-jude bland dem. Clintons tidigare icke-judiska pressekreterare Mike McCurry kommer emellertid fortfarande att hänga med i några veckor till, men med sin judiska flickvän Monica Lewinsky så ofta på nyheterna nuförtiden, antar jag att han bestämt sig för att ersätta McCurry med en judisk pressekreterare för att förklara detaljerna kring förhållandet i media. Vad jag menar är att omgivningen kring Clinton är så koscher att om någon från Mars landade på Vita husets gräsmatta skulle han dra slutsatsen att Förenta staternas befolkning är 90 procent judisk istället för bara drygt två procent.

Och egentligen är judarnas allt för uppenbara, allt för synliga, dominans över regeringen inte ens nödvändig ur judarnas synvinkel. De har ett strypgrepp på landet som de kan vidmakthålla precis lika effektivt från bakom kulisserna. De behöver inte alla dessa judar ute på öppna fältet där någon annan än en marsian kan komma att lägga märke till dem och börja tänka efter.

Ni förstår, politikerna i Washington uttrycker varierande åsikter i många olika ämnen. En del stöder fri abort, andra inte. En del stöder fetare socialbidrag åt drönarna, andra inte. En del hugger ner skog och förorenar miljön, medan andra då och då uttalar sig till miljöns försvar. En del stöder så kallade "bögrättigheter", andra inte. Men det finns inte en enda av dem som kommer att motsätta sig judarna i något enstaka fall; inte en enda av dem som kommer att säga högt: "Hallå där, vi har för många judar i regeringen."

Och det är inte en naturlig utveckling. Det är resultatet av en noggrant planerad och välorganiserad omstörtningskampanj. Vi har ett politikergäng som alltid dansar efter judarnas pipa oavsett vilken melodi judarna väljer att spela, eftersom systemet har underminerats så att bara sådana politiker kan lyckas i det. Judarnas verktyg för omstörtning har varit nyhets- och underhållningsmassmedia.

Ni förstår, jag har talat om den judiska mediakontrollen ofta nog, men jag är säker på att många människor fortfarande inte tror på vad jag säger i detta ämne. De kan inte förmå sig själva att inse att i ett land med så många nyhetstidningar, radiostationer och TV-stationer där alla försöker få det att gå ihop genom att rapportera nyheter, kan en liten grupp människor hålla alla dessa media under kontroll; de kan inte tro att en minoritet som bara utgör strax över två procent av befolkningen kan censurera nyheterna tillräckligt hårt för att kontrollera vad Joe och Jill Sixpack tänker; de kan inte tro att judarna är i stånd att använda media på ett så disciplinerat sätt att de kan förändra utgången av ett allmänt val.

Låt mig ge er mycket starkt och mycket aktuellt exempel på judisk mediakontroll som visar precis hur hård och ondskefull den är. På måndag i förra veckan -- det var den 17 augusti -- mördades två unga vita kvinnor i Fayetteville i North Carolina i närheten av Fort Bragg, den stora armébas där 82:a luftburna divisionen huserar. De mördade kvinnorna var 18-åriga Tracy Lambert och 25-åriga Susan Moore, båda två anmärkningsvärt vackra blondiner. Tracy och Susan satt i bilen på väg hem efter arbetet sent på kvällen. På sin väg hem blev de bortrövade av en grupp om sju negrer och rasblandade latinamerikaner, av vilka alla är medlemmar eller aspirerande medlemmar i ett icke-vitt gäng känt som Crips. De aspirerande medlemmarna hade tilldelats invigningsprovet att mörda två oskyldiga människor. Om de ville bli medlemmar i Crips var de tvungna att finna och mörda någon oskyldig som deras invigningsrit i gänget.

De fann Tracy och Susan körandes hem i Susans bil. De rövade bort flickorna genom att stoppa bilen och tvinga sig in -- vad som nuförtiden brukar kallas "bilkapning". De låste in de två vita flickorna i bilens bagageutrymme, körde dem till ett tomt fält strax utanför Fort Bragg, tvingade dem falla på knä på marken och skjöt dem sedan i huvudet strax efter tre på måndagsmorgonen. Kulorna som dödade flickorna och som avlägsnats från deras huvuden av rättsläkaren hade blivit målade med blått nagellack. Blått är Crips igenkänningsfärg. Kropparna hittades av en bonde tidigt på morgonen, bara fyra timmar efter att de hade mördats.

Två av gängmedlemmarna arresterades påföljande dag i Myrtle Beach i södra Kalifornien medan de körde Susans bil och använde Susans mobiltelefon. De övriga fem arresterades under de två följande dagarna. Två av de arresterade gängmedlemmarna erkände omedelbart. Alla sju ställdes inför rätta på torsdagen. Så vad detta betyder är att nyhetsmedia hade hela berättelsen om dessa sensationella och rasligt vinklade gängmord med alla de makabra detaljerna på torsdagen den 20 augusti. Artiklar började dyka upp i Fayetteville Observer-Times, den lokala nyhetstidningen, och i ett fåtal andra lokaltidningar i närheten av Fayetteville på fredagen. Och händelsen rapporterades även i lokal-TV:s nyhetsprogram.

Men det var allt. Morden rapporterades överhuvudtaget inte utanför North Carolina. Jag har talat med folk över hela landet och frågat dem om de hört något om morden, men ingen har gjort det. Jag kan slå vad om att denna radiosändning är det första ni hör talas om dessa mord. Säg, är inte det anmärkningsvärt? Jag menar, detta är disciplinerad censur. Ingen inom den etablerade median har fallit ur ledet, inte ens beträffande en sådan här sensationell historia. Och det handlar givetvis inte om att de inte kände till saken. Informationen fanns tillgänglig på internet från Fayetteville Observer-Times och andra källor i Fayetteville för alla som vet hur man letar efter den. Men ryktet spred sig att dessa mord inte skulle rapporteras utanför North Carolina, och vid Gud, det blev de heller inte.

Kommer ni ihåg ett annat rasligt motiverat mord som ägde rum i Fayetteville för lite mer än två och ett halvt år sedan? Det är jag säker på att ni gör. En vit soldat från Fort Bragg, James Burmeister, söp sig full på öl en kväll i december 1995 tillsammans med ett par av sina kamrater från basen. Medan han befann sig i ett tillstånd av berusad stridslystnad stötte Burmeister ihop med en dömd svart knarklangare och knarklangarens svarta flickvän i Fayetteville och skjöt dem till döds. Han anhölls strax efteråt, och fallet blev omedelbart -- omedelbart -- en skandal. Historien fick rubriker i New York Times och Washington Post och Wall Street Journal och Time och Newsweek och varje annan tidning och nyhetstidskrift i landet. Den kom med i alla rikstäckande nyhetsprogram på TV -- samtliga av dem. Den kontrollerade median spred historien världen kring med andlös brådska. Och de upphörde inte med den heller. De rapporterade om den om och om och om igen i månader. Varje liten detalj som kom fram i fallet skapade nya rubriker tvärs över hela Amerika.

De fann vad de kallade "rasistisk litteratur" i Burmeisters rum, och det blev också stora nyheter. Ingen organisation. Inget gäng. Inget gänginträdesprov. Bara "rasistisk litteratur". Men det var tillräckligt för Janet Reno att uppträda på TV och förkunna att hon kallat in FBI. Och Bill Clinton var givetvis på TV och talade om fallet och lyfte fram det som ett fruktansvärt exempel på "vit rasism". Och de professionella hatmånglarna som Morris Dees och hans Southern Poverty Law Center och Anti-Defamation League of B'nai B'rith och Simon Wiesenthal Center och alla de övriga judiska grupperna kommenterade fallet oavbrutet. Ett rasmord: så fruktansvärt! Det är vad vi fick höra om och om igen i över ett år. De judiska organisationer som står bakom Clintons plan för ett icke-vitt Amerika inom de närmaste årtiondena -- judarna som skissade upp den planen för honom -- använde Burmeisters skottlossning i Fayetteville som ett propagandavapen för att få vita amerikaner att känna sig förlägna och hålla sina huvuden krökta. "Ser ni hur hemsk vit rasism är?", skrek de åt oss; "ser ni vad den leder till?"

Men hallå där, hur ligger det egentligen till med Tracy Lambert och Susan Moore? Glöm dem. De var inte dömda knarklangare, och de var inte svarta. De var bara två vackra, unga vita kvinnor som försökte ta sig hem från arbetet. Och deras mördare var inte vita. Så de saknar nyhetsvärde. Det handlar i själva verket om mer än blott det faktum att morden på Tracy och Susan inte passar in i det mönster judarna lyft fram med hjälp av media under så lång tid: mönstret av vita rasister och icke-vita offer. Vad som fått nyheten om det här fallet att tystas ner är att det passar så fullkomligt väl in i det motsatta mönstret: icke-vita mördare som genomgående infångar och dödar vita offer. Janet Reno kommer inte att skicka FBI till Fayetteville för det här hatbrottet. Bill Clinton kommer inte att framträda på TV för det heller. Och utöver de amerikaner som lyssnar på den här radiosändningen kommer folk utanför North Carolina aldrig att ens höra talas om det.

Och detta handlar inte om ett förbiseende. Detta är avsiktligt. Detta är planerat. Det sista i världen de judiska mediamogulerna vill är att vita amerikaner ska få höra om de här morden, eftersom det kommer att gå upp för en del av dessa vita amerikaner att detta är det slags saker de kan se fram emot när Amerika får en icke-vit majoritet om några årtionden. Crips är när allt kommer omkring utbredda över hela landet, det största kriminella gänget i Amerika. De är ett dödligt hot mot intet ont anande vita människor överallt. De kommer att vara ett till och med större hot i framtiden. Men det är i sin ordning. Demokraterna behöver deras röster.

Ni förstår, till och med i Fayetteville där media knappast skulle ha kunnat hålla tyst om dessa mord, har det inte förekommit något omnämnande av Burmeisters mord på den svarte knarklangaren och hans flickvän under 1995 på samma plats, men det står klart att till och med Fayettevilles media avsiktligt avhåller sig från att göra den sammankopplingen. Avsiktligt. De vill inte att någon ska komma att betrakta dessa mord ur ett rasligt perspektiv. Den bild de inpräntat i lämlarnas sinnen är en bild av vita rasister, vita hatare, som attackerar stackars försvarslösa icke-vita offer, och de vill inte att verkligheten ska inkräkta på den bilden.

Nu så vill jag inte lägga ner för stort avseende på historien om dessa mord i Fayetteville den 17 augusti. Men jag tror att ni alla håller med mig om att det inte är en vanlig nyhetsrapport. Det är det slags historia som mediamogulerna beslutat är ointressant för det amerikanska folket. Det är inte bara ännu en av dessa rysliga men lättförglömliga rapporter om svartas brottslighet av det slag vi får höra varje dag. Det är en utomordentligt viktig historia, en betydande historia, en historia som inbjuder till alla slags kommentarer och alla slags paralleller, det slags historia som får folk att tänka efter.

Detta står helt klart. Alla mediamogulerna förstod det omedelbart. Och med ett landsomfattande kriminellt gäng som Crips bakom dessa rasmord i Fayetteville är det det slags historia som media har ett ansvar att föra ut till folk för att varna dem för en högst påtaglig och växande fara. Och det är därför som mediamogulerna medvetet tystat ner historien. De vill inte stöka till den falska bild av vita rasister och svarta offer som de arbetat så hårt och länge med att inpränta i sinnet på lämlarna, på soffpotatisarna och på Joe och Jill Sixpack som röstar i de allmänna valen. De vill inte att de röstberättigade ska tänka själva. De vill inte att de ska känna till vad som verkligen händer i Amerika. De vill inte att de ska bilda sina egna uppfattningar om saker och ting. De judiska mediamogulerna vill fortsätta att kontrollera den allmänna opinionen och kontrollera utfallet av allmänna val. Det gör de genom att tysta ner historier som den om morden i Fayetteville som jag just berättat för er.

Så ni förstår, en stor del av Amerikas förfall är konsekvensen av medveten judisk omstörtning, avsiktligt judiskt sabotage. Genom sin kontroll över media förändrar judarna det sätt på vilket amerikaner uppfattar världen. Judarna förändrar den allmänna opinionen. Judarna använder sin mediakontroll effektivt nog för att bestämma utfallet av allmänna val. Om de kan hamra in historien om James Burmeister som i fyllan skjöt ett par svarta lågliv i varje amerikans medvetande och sedan framgångsrikt tysta ner historien om de kallblodiga morden, invigningsmorden, på Tracy och Susan av ett svart gäng, så kan de förändra hur amerikaner reagerar inför judarnas rasliga program. De kan övertala lämlarna att villigt acceptera deras plan för ett icke-vitt Amerika: ett Amerika som de kan kontrollera och exploatera ännu lättare.

Hur som helst är det totala förtigandet av nyheten om morden på Tracy och Susan en exceptionellt övertygande illustration av den makt de judiska mediamogulerna har i sin hand och av det destruktiva sätt på vilket de använder den makten. Och den bör hjälpa oss att förstå inte bara varför vi har en pajas i toppen av vår regering -- en pajas helt omgiven av judar -- utan också varför vi måste få en fullskalig revolution i Amerika för att rensa upp.