Reportern var en entusiastisk ung man med uppenbarligen normal intelligens, även om det var tydligt att han var något för trendmedveten såsom praktiskt taget alla mediamänniskor är. Medan vi talade med kameran avstängd berättade han för mig att han nyligen utexaminerats från Auburn University i Alabama. Under intervjun gick vi runt på vår bokavdelning där vi lagerhåller de böcker National Alliance säljer. Han noterade att vi annonserar ut många barnböcker, och han frågade mig varför.
Jag berättade för honom att anständiga barnböcker blir allt svårare för föräldrar att finna hos bokhandlare eller på bibliotek, eftersom mångkulturalisterna haft en förödande verkan på utgivningen av barnböcker genom att kräva att varje illustration i barnlitteraturen visar en rasligt blandad grupp, att homosexuella porträtteras positivt, att små flickor visas utföra typiska "pojksysslor" och vice versa. Jag sa att det i själva verket förekommit en verklig ansträngning att hålla traditionella barnböcker borta från barn. Mångkulturalisterna vill inte att vita barn ska få lära sig om sin egen historia och traditioner. De vill inte att vita barn ska lära sig de värderingar och attityder som finns i det slags böcker som vita barn i Amerika brukade läsa före andra världskriget. Så National Alliance letar fram bra barnböcker som mångkulturalisterna ännu inte lagt beslag på och gör dem tillgängliga för föräldrar som vill att deras barn ska få lära sig dessa traditionella värderingar.
Reportern bad mig ge ett exempel. Jag plockade fram ur våra hyllor ett exemplar av en stor och färgglatt illustrerad utgåva av Aesops fabler som vi säljer och räckte honom boken. Reportern bläddrade genom sidorna och frågade mig: "Vad handlar den om?"
Frågan förvånade mig, men jag svarade: "Du förstår, det är den samling småberättelser, var och en med en sensmoral, som har tillskrivits den grekiske författaren Aesop som levde omkring 600 f.Kr., även om en del av hans fabler är mycket äldre än så."
Nåväl, det kände han inte till. Han hade aldrig hört talas om Aesop eller hans fabler, berättade han för mig. Och jag antar att jag inte borde ha blivit förvånad. Det finns otvivelaktigt hundratusentals, om inte miljoner, av nyutexaminerade vita amerikaner i Amerika som gått igenom skolan under den mångkulturella eran och lärt sig allt de behövt för att ta sin examen genom att bara titta på MTV regelbundet. Deras trendkänsliga föräldrar, som också fått en mångkulturell utbildning, såg inget behov av att bekanta dem med Aesop eller bröderna Grimm eller med någon annan av dessa övriga "hatiska" människor som skrev barnberättelser utan svarta eller homosexuella hjältar och som alltid porträtterade små pojkar i färd med att göra "pojksaker" och små flickor med att göra "flicksaker".
När jag var barn var en av de speciella tjusningar Aesops fabler innebar för mig vetskapen att exempelvis Alexander den store hade läst exakt dessa historier när han var barn för mer än 2.300 år sedan. När jag läste fabeln om hunden i krubban eller den om den unge fåraherden som ropade "varg" och begrundade de lärdomar dessa fabler gav, hisnade jag inför tanken på att varje stor man i vår historia under tusentals år läst samma berättelser när han varit barn och dragit samma lärdomar.
Men hallå där! Inte nu längre. Dessa fabler är vad mångkulturalisterna kallar "eurocentriska", för att inte säga "sexistiska" eller "homofobiska". Så är även den sensmoral fablerna lär ut. Och således är allihopa idag "ajabaja" för vita barn -- vilket är orsaken till att vi har en vit befolkning i Amerika som blivit allt mer rotlös, kosmopolitisk, alienerad och atomiserad -- en vit befolkning som inte är i stånd att försvara sitt arv eller motsätta sig dem som tagit sikte på att förgöra det arvet, eftersom de saknar kunskap om sitt arv, och som tror att alla som sätter värde på det arvet måste vara "hatare", "rasister". Professorerna vid Auburn University måste verkligen vara stolta över sig själva -- liksom professorerna vid nästan varje annat universitet i Amerika med. Alla skolar de medborgare inför den Nya världsordningen -- rotlösa underbarn allihop-- och det absolut sista dessa den Nya världsordningens medborgare behöver få veta är de små lärdomar Aesop lärde grekiska barn för 2.600 år sedan.
Förstår ni nu varför Bill Clinton är som han är -- och varför en majoritet av amerikanska väljare fortfarande anser att han är en reko kille?
Apropå politiker och väljare, så fick jag mig ett gott skratt åt vad som hände New Yorks republikanske senator Alphonse D'Amato för några dagar sedan. Den stackars gynnaren hade räknat med att behålla sitt jobb som ordförande i senatens bankkommitté genom att tjänstgöra som springpojke åt sin i huvudsak judiska väljarkår. Vad judarna än ville, vek senator D'Amato sig dubbel i sin iver att tillfredsställa dem. Han var judarnas främste galjonsfigur i deras enorma utpressningsverksamhet för att avpressa krigsskadestånd från andra världskriget från det schweiziska folket. Det var D'Amato som i egenskap av ordförande för senatens bankkommitté vred om armen på schweizarna och sade åt dem att om de inte hostade upp alla pengar judarna krävde, skulle han låta stifta lagar som begränsade schweiziska bankers möjligheter att göra affärer i Förenta staterna. D'Amato skulle göra vad judarna än krävde av honom. För att behålla sin plats i senaten skulle han gladeligen slänga sin italienska mormor åt vargarna om det skulle ha tillfredsställt judarna. Men i valen denna månad valde judarna en av sina egna, Charles Schumer, för att ersätta D'Amato. Så nu är D'Amato utslängd från senaten, ute i kylan och utan jobb.
Jag kan föreställa mig honom dagen efter valet på väg till sina största judiska anhängare med tårar i ögonen för att fråga: "Men varför övergav ni mig? Har inte jag alltid gjort allt ni bett mig om, oavsett hur osmakligt eller vanhedrande det varit?" Och jag kan föreställa mig hur hans ledande judiske anhängare kallt sett ner längs sin långa näsa på D'Amato och svarat med ett hångrin: "Ja, men va' ha du gjort för oz idag?"
Så Alphonse D'Amato fick lära sig en nyttig lektion om judisk tacksamhet. Jag hoppas att många av hans sort får dra liknande lärdomar i framtiden. Jag tycker verkligen om att få se deras ansiktsuttryck.
Ni förstår, jag har inte fått något brev från Alphonse D'Amato än, men jag har fått brev från många andra amerikaner som frågar mig om vad det är jag har emot judarna. Det finns många amerikaner som håller med mig i nästan varje ämne utom det judiska. De håller med mig om att det politiska system som tillät Bill Clinton att väljas är ruttet ända in i märgen. De håller med mig om att kvalitén på väljarkåren i Förenta staterna har sjunkit till den nivå där demokrati blivit ett hot mot vår civilisation, för att inte nämna ett hot mot vår ras. De håller med mig om massmedias livsfarliga inflytande. De håller med mig om de katastrofala effekter mångkulturen haft på våra skolor och universitet. De håller med mig om att Amerikas rådande invandringspolitik, som gynnar invandrare från världens icke-vita delar, ödelägger landet. Men när jag berättar för dem att judarna spelar en nyckelroll på vart och ett av dessa problemområden -- att judarna i stor utsträckning är ansvariga för vad som är fel med vår regering, för vad som är fel med massmedia, för vad som är fel med våra skolor och för vad som är fel med våra immigrationslagar -- så skuttar de undan likt skrämda kaniner.
Om jag ställer en av dessa människor som håller med mig om allt utom om judarnas roll mot väggen, får jag höra hur vart och ett av de onda ting som jag tillskriver judarna även kan tillskrivas icke-judar -- och jag får också höra från honom att det finns individuella judar som motsätter sig vart och ett av dessa onda ting. Och allt detta är naturligtvis sant.
Det judiska programmet för utpressning mot schweizarna och tyskarna har varit starkt beroende av icke-judar som till exempel Alphonse D'Amato. Och jag är säker på att man kan hitta individuella judar som är övertygade om att den här utpressningsverksamheten är överdrivet framfusig och skulle kunna komma att slå tillbaka mot judarna. Men faktum kvarstår att detta är en judisk verksamhet. Trots D'Amatos roll som galjonsfigur är det inte en italiensk verksamhet; den är judisk. Och samma allmänna överväganden gäller för alla de övriga problemområden jag nämnt.
Inom exempelvis massmedia finns det dåliga skådespelare som inte är judar. Rupert Murdoch är den mest iögonfallande av dessa. Och det finns ett fåtal judiska kolumnister och redaktörer och till och med publicister som motsätter sig de flesta av de destruktiva program som deras judiska fränder driver på för. Inte desto mindre kan ingen förnuftig människa förneka att judarnas inflytande inom media överstiger varje annan etnisk grupps, och meningsskiljaktigheterna mellan dem överträffas vida av deras samförstånd i praktiskt taget varje större fråga.
Eller betrakta invandringspolitiken. Det är inte bara det att clintonadministrationen har en judinna, Doris Meissner, i högsta ledning för Immigrations- och naturaliseringsverket, vilket ligger i linje med den extraordinärt höga andelen judar på varje övrig position i clintonadministrationen. Nyckeln till vår nu så förödande invandringspolitik är att judarna som helhet, inte bara Doris Meissner i egenskap av en individuell judinna, stöder den. Det finns icke-judar som stöder den också, och det finns en del judar som motsätter sig den, men i grund och botten är det en judisk politik, och det är det judiska stödet för denna politik som upprätthåller den trots det utbredda allmänna motståndet mot den.
Eller betrakta den vita slavhandeln som jag har kommenterat i tidigare radiosändningar. Korrumperade regeringstjänstemän, som inte är judar, på platser som Ukraina gör det möjligt för judiska slavhandlare att verka, och därtill förekommer det en del judar som motsätter sig den vita slavhandeln -- för att inte nämna det faktum att de flesta judar inte är involverade i den vita slavhandeln. Det är den viktigaste aspekten -- inte att judarna har icke-judiska kollaboratörer eller att de flesta judar inte bedriver denna speciella verksamhet eller ens att ett fåtal judar motsätter sig handeln, utan att det är en judisk verksamhet, och utan judar skulle vi inte ha den.
Och utan judar skulle vi slippa en massa andra problem med. Det betyder inte att vi skulle få ett problemfritt samhälle, men problemen skulle åtminstone bli hanterbara, och vi skulle kunna ta itu med dem utan att samtidigt behöva slåss mot media och regeringen. Ovanför alla våra övriga problem idag hägrar problemet med den judiska kontrollen av vår massmedia med det förödande inflytande media har på alla våra offentliga institutioner, från regeringen till skolorna, och på privata attityder, åsikter och beteenden.
För mig verkar det självklart, och jag blir verkligen irriterad på folk som vägrar erkänna den nyckelroll judarna spelar i förgörelsen av vår civilisation eller som låtsas bli förvirrade av det faktum att inte varje enskild jude är inblandad eller att icke-judar också är inblandade. Detta är ett fall där för stort raffinemang helt enkelt inte hjälper: ett fall där för stor ansträngning att vara medgörlig och rättvis kommer att få oss alla dödade och föranleda slutet för vår civilisation.
Kan ni föreställa er att vara inblandade i ett krig där den främsta stridsregeln är att ni inte får skjuta mot en fiendesoldat, oavsett det faktum att han bär fiendeuniform, tills ni personligen sett honom skjuta mot er eller personligen frågat ut honom och bekräftat hans fientliga avsikter -- ett krig där ni är tvungna att utgå ifrån att en soldat i fiendeuniform egentligen är vänligt sinnad tills ni fått konkreta bevis för motsatsen -- ett krig i vilket er general förklarade för er att denna stridsregel var berättigad eftersom de flesta av fiendesoldaterna bara var stödtrupper, inte stridstrupper, och det dessutom fanns ett fåtal soldater på den andra sidan som egentligen inte var fientliga -- ett krig i vilket ni skulle kunna ställas inför krigsrätt för antisemitism om ni verkligen började skjuta fiendesoldater? Kan ni föreställa er att befinna er i ett sådant krig? Uppenbarligen vore det enda sättet för er sida att vinna att först skjuta er subversiva general och sedan införa en ny stridsregel som säger att bara det enkla faktum att en soldat bär fiendeuniform räcker som bevis för fientliga avsikter och utgör tillräcklig grund för er att skjuta mot honom utan vidare omsvep.
Nu är det ett faktum att vi är inblandade i precis ett sådant krig idag. Det är ett krig för överlevnad, ett krig om utplåning, om förintelse, ett raskrig till döds. Det är ett krig i vilket vita amerikaner ställs mot väggen, trängs undan från sitt eget land av icke-vita av alla slag -- av svarta, av latinamerikaner, av asiater, av mellanösternmänniskor -- trängs undan från sina anställningar, trängs undan från sina skolor, trängs undan från sina grannskap. Det är ett krig under vilket det inte kan råda någon vapenvila, ingen fredlig lösning, bara seger eller utplåning, eftersom de befolkningar som åtrår vårt livsutrymme fortsätter att växa medan utrymmet är konstant.
Och under detta krig säger våra generaler -- det vill säga, vår regering och vår massmedia -- att vi inte får döma våra fiender utifrån de uniformer de bär -- det vill säga, utifrån deras hudfärg eller deras stamtillhörighet -- utan vi är tvungna att strunta i deras uniformer och bedöma var och en av dem individuellt, och vi måste hålla i minnet att en del av dem är trevliga och harmlösa individer, samtidigt som det finns många mycket destruktiva och oönskvärda individer bland vårt eget folk. Och vi får absolut inte döma våra generaler som tillhör den speciella stam från Mellanöstern som så många av dem råkar tillhöra.
Och det här kriget håller vi naturligtvis på att förlora. Det är dags att skjuta en del generaler och förändra stridsreglerna. Det är dags att bli lite mindre förvirrad över alla sofisterier och kalla saker och ting för vad de är -- och kalla en jude för en jude. Och det är dags att börja betrakta dem som vrider sina händer och försäkrar att det finns tillräckligt med plats för alla och säger att, snälla, kan vi inte alla lära oss att dela med oss och komma överens med varandra, som förrädare. Det är dags att, såsom det sig bör i krig, börja ta itu med dem som förrädare.
Innan vi kan göra något annat måste vi emellertid lyckas tänka klart beträffande vår situation, och sedan behöver vi finna modet att ta itu med den på ett förnuftigt sätt. Många av vårt folk förstår vår situation -- många fler, måste jag tyvärr säga -- än som har modet att ta itu med den på ett anständigt sätt eller ens att tala offentligt om den. Brist på mod är ett större problem för oss än brist på förståelse. Faktum är att allt för många av vårt folk bara är villiga att inta officiella ståndpunkter som inte kommer att underkasta dem någon större kritik, ståndpunkter som inte är för farliga och inte kommer att få dem utslängda från det lokala klubbhuset.
Vad som är farligt beror naturligtvis på ens position i vårt samhälle. I många sociala miljöer kan man till exempel klaga över regeringens invandringspolitik, förutsatt att man inte blir för noggrann beträffande den politikens rasliga aspekter. Men nästan ingenstans kan man tala öppet om invandringspolitikens judiska aspekter utan att riskera vedergällning. Så det är det upp till några få av oss att bära bördan av att fortsätta att tala ut, av att fortsätta att förklara vår situation, av att fortsätta bygga upp förståelsen bland vårt folk.
Så jag ska avsluta idag med en sammanfattning: Det finns många av vårt folk -- inklusive bildade människor, framgångsrika människor -- som, liksom den TV-reporter från Charlotte i North Carolina som intervjuade mig förra veckan, aldrig hört talas om Aesop och som tror att vad han än skrev så var det inte viktigt. De är okunniga och rotlösa eftersom de haft trendkänsliga och enfaldiga föräldrar och gått i kulturberikade skolor där de blivit upplärda av Politiskt Korrekta lärare och professorer. Och dessa människor kommer naturligtvis att uppfostra sina egna barn på ett liknande sätt och sända dem till skolor där de kan få en liknande utbildning. Så på sätt och vis är det riktigt att säga att en hel del människor bär ansvaret för denna beklagansvärda situation, för denna ökade rotlöshet hos varje efterföljande generation av vårt folk; på sätt och vis är hela samhället ansvarigt.
Det handlar emellertid om mer: denna rotlöshet är inte en naturlig eller oavsiktlig utveckling, vare sig den manifesterar sig som okunnighet om vårt folks äldsta traditioner eller på något annat sätt. Den har planerats och iscensatts. Den är avsiktlig. De människor som planerade den -- de människor som fortsätter att iscensätta den -- är judar. I varje samhälle de tar sig in i börjar judarna omedelbart att gnaga på dess rötter. De förstår att bara då de förstört ett folks rötter -- bara då de gjort samhället rotlöst och kosmopolitiskt -- kommer de att kunna råda fritt och vara i stånd att manipulera och exploatera folket utan motstånd. De förstår detta på en instinktiv nivå. Det är därför som man varje gång man tar en titt på ett samhälle som drabbats av judar, på varje varböld man kikar närmare på, kommer att finna judarna sysselsatta med att förstöra rötterna.
De har många kollaboratörer bland vårt eget folk, men planen att skära loss vårt folk från dess rötter så att vi inte ska ha någon grund för att försvara vår civilisation, är en judisk plan -- precis som verksamheten för att avpressa schweizarna och tyskarna och andra europeiska folk miljarder dollar för påstådda oförrätter under andra världskriget är en judisk verksamhet, trots samarbetet från icke-judar som Alphonse D'Amato.
Programmet för att rensa ut alla traditionella böcker för vita barn från biblioteken och ut ur läroplanen är en judisk plan, trots det faktum att man kan finna individuella judar som gör anspråk på att stöda traditionell utbildning och traditionell kultur. Man kan finna organisationer som drivs av judar som främjar uppföranden av Shakespeares pjäser. Man kan finna judiska mozartsällskap och judiska beethovensällskap. Kanske kan man till och med finna ett judiskt aesopsällskap om man letar tillräckligt ihärdigt. Men lika säkert som att Aesop håller på att plockas bort från vår kultur är att även Shakespeare, Mozart och Beethoven håller på att plockas bort. Judarna lägger beslag på vår kultur och våra traditioner innan de förgör dem. Men förgörelse är alltid deras yttersta mål, och den judiska massmedian är det främsta verktyget för denna förgörelse. Det är vad vi måste komma ihåg. Det är därför vi måste förändra stridsreglerna.